freestyle - rider omkring

simpelt. tidlöst. så jävla bra.

the sprites - beans

indiepopens lov. vågar man sjunga det 2006?

sjukt irrelevant fråga. förra årets stora technovåg bland oss som förr föredrog gitarrbaserad popmusik var väldigt tydligt ett uttryck över en stagnation i vad som förut brukade vara en sprudlande scen. givetvis lika mycket beroende på all fantastisk ny dansmusik, till synes lite mer "lättillgänglig" än den tidigare varit. dansremixer på poplåtar, popattityder i dansmusik, och så vidare.

måhända en efterhandskonstruktion - definitivt en lekmans analys - men likväl. det har varit svårt att vaska fram ny, spännande indie. om det ens gjordes någon enstaka kraftansträngning blev resultaten oftast otillfredsställande.

tidigt 2002 fick jag en länk av toby thorsén. jason korzen från barcelona hade ett nytt band, the sprites, och länken ledde till "i wish i sang a little better". i min dåvarande värld hade inget kunnat vara mer rätt. en upptempo metapoplåt med lucksmithstrummor och snygga gitarrfigurer. den föll, om man säger, rätt ner i min påse.

på samma sätt fick jag häromdagen en länk. denna gång var det mina gamla klasskompis, vän och vapendragare anthon "förbrytarefejjan" som pekade på en ny sprites-låt. titulerad "beans", handlar den fantastiskt nog om shirley med det smeknamnet, en kändis i sammanhanget. new york-resident, sedan länge stammis på indiepoplistan, sedd på popfester över hela nordamerika (och sommaren 2004 även på en äng utanför kalmar). hon har lett radio- och tv-program, arrangerat klubbar, gett ut judiska indiesamlingsskivor och som inte det skulle vara nog är hon kvinnan bakom den klassiska indiecred-evaluatorn.

nu sjunger jason korzen om henne i en ny låt, som är så jävla bra, och cirkeln är inte på nått sätt sluten. men! det har bevisligen kommit en intressant låt i år som stolt håller på gamla traditioner. åtminstone en. det gör mig glad.

japan air - hate to take in

på nyårsafton slöt fyra unga exilkalmariter en pakt. vi skulle göra gemensam sak, och sluta använda ett minst sagt missbrukat och väldigt, väldigt missförstått uttryck. ett uttryck som spridit sig långt bort från den krets som först anammat, brukat och älskat det. den respekt och omsorg som en gång fanns har med nuvarande utskiljnings- och skoningslösa användande helt försvunnit. i samma takt som populariteten ökat har finessen i motsvarande mån fått stryka på foten. att säga att man "älskar att ta in", eller fråga någon huruvida den "HATAR att ta in", är inte längre vad det en gång var.

löftet om att helt sluta yttra de två orden "ta" och "in" efter varandra brast ganska snart in på det nya året, men frågan är fortfarande brännhet. det känns mer angeläget än någonsin att vara uppmärksam på när och varför man använder denna den finaste av alkoholromantik. det behöver nödvändigtvis inte betyder en direkt ransonering, men jag (och många med mig) skulle gärna se en ett slags erkännande av den sprängkraft intags-tematiken besitter, och efterlysa ett mer balanserat förhållande. nyktert, om man så vill.

japan air slog under sommaren 2005 lite grann huvudet på spiken, och ironiskt nog samtidigt spiken i kistan för tanken om att nånsin bevara uttrycket som en östra smålands angelägenhet. monstret var redan skapat - nu sätts tillhyggen i dess händer. men visst känns det härligare att tänka på denna okomplicerade hyllningsanthem snarare som en kulturgärning - och med spridandet av den peka på essensen i glädjen att ta initiativet (...om man säger!) och bjuda in varenda jävel till parkfest?

tänker du inte komma? hatar du att ta in eller?

familjen - ivanhoe & rebecka

skånejohan är en jävligt lugn kille. rolig, lång. dessutom har vi i förbifarten diskuterat musikproduktionsapplikationer men att han medelst dem gjorde övermänskligt catchy elektronisk pop hade jag inte anat. men så fick jag höra produkten av hans skapande, familjen, hos en god vän häromdagen. vilket gjorde mig övertygad om att familjen kommer spela en stor del i vår/sommar 2006-peppen. jag vågar gå så långt som att påstå att den här låten är startskottet. *knäck psscht!*