the sprites - beans

indiepopens lov. vågar man sjunga det 2006?

sjukt irrelevant fråga. förra årets stora technovåg bland oss som förr föredrog gitarrbaserad popmusik var väldigt tydligt ett uttryck över en stagnation i vad som förut brukade vara en sprudlande scen. givetvis lika mycket beroende på all fantastisk ny dansmusik, till synes lite mer "lättillgänglig" än den tidigare varit. dansremixer på poplåtar, popattityder i dansmusik, och så vidare.

måhända en efterhandskonstruktion - definitivt en lekmans analys - men likväl. det har varit svårt att vaska fram ny, spännande indie. om det ens gjordes någon enstaka kraftansträngning blev resultaten oftast otillfredsställande.

tidigt 2002 fick jag en länk av toby thorsén. jason korzen från barcelona hade ett nytt band, the sprites, och länken ledde till "i wish i sang a little better". i min dåvarande värld hade inget kunnat vara mer rätt. en upptempo metapoplåt med lucksmithstrummor och snygga gitarrfigurer. den föll, om man säger, rätt ner i min påse.

på samma sätt fick jag häromdagen en länk. denna gång var det mina gamla klasskompis, vän och vapendragare anthon "förbrytarefejjan" som pekade på en ny sprites-låt. titulerad "beans", handlar den fantastiskt nog om shirley med det smeknamnet, en kändis i sammanhanget. new york-resident, sedan länge stammis på indiepoplistan, sedd på popfester över hela nordamerika (och sommaren 2004 även på en äng utanför kalmar). hon har lett radio- och tv-program, arrangerat klubbar, gett ut judiska indiesamlingsskivor och som inte det skulle vara nog är hon kvinnan bakom den klassiska indiecred-evaluatorn.

nu sjunger jason korzen om henne i en ny låt, som är så jävla bra, och cirkeln är inte på nått sätt sluten. men! det har bevisligen kommit en intressant låt i år som stolt håller på gamla traditioner. åtminstone en. det gör mig glad.